"Tappra nya värld"

"It's a sad and beautiful world"...
..Så sant som det svider.
En drill i hjärtmuskelaturen slår sig fri, bälgblås i dur, & fjärilar far i dess blodfyllda nätverk, vid tanken på allt det vackra som man oftast hastar sig förbi, med blicken djupt fokuserad i den lerigaste pölen man kunde hitta.
Jag är tacksam över de ögonblick då jag lyckas se hela tavlan, & inte bara blänger på ett hörn i ramen.
Att till&med få bli trollbunden i närmre kontemplation över de mirakel & den skönhet som föds & dör i vårt universum. Från det minsta till det största.
Det är en i sanning vacker värld, dess rikedom i nyanser & former, dess omfång av formidabelt självklara fysiska lagar & system, följt av fysikens bottenlösa mystik i det som vi ännu inte nuddat vid, ens i fantasin.
Och kärlek, en kraft vars magi kan växa till gudomlighet i medvetandet hos vissa kolbaserade livsformer.
Ja, skönheten i det lilla till synes enkla, och i det ogripbara
..suck.

Tyvärr så serveras det fler pungslag av ångest från Fan & Mammon mfl, än vad det serveras hjärtedrillar.
Du tragiska värld, ...abominabel från din belägring ,
såg du någonsin vad som var fara på färde?

"if there´s one thing you can say about mankind,
there´s nothing kind about man.
all the good in the world you can put inside a thimble, and still have room for you and me!"

(Moder Gaia, dina barn förblev barn.
I en värld som var för stor för ett barns förstånd.)
Jag har ingen tes, men gott om små luftburna flingor
av slutledningar & fragment av svar, på frågor jag snart har glömt.
När jag vill leva så vill jag vara i det absoluta. Ord & rörelser från all tid i alla rum ska skaka mig, levande & skoningslöst existerande!
Alla partiklars fulla närvarande, nuets kavalkad i allehanda paroxysmer!

Lika hett önskar jag glömskans sköna svepning, beslöja mig i omedvetenhet & ro. oskuldens tystnad.
Arma människa, du förväntas kunna navigera ditt tungrodda jag i alla vatten, efter ett oändligt gytter av koordinater, varav de flesta endast avslöjar hur du bäst går på grund & rev.
Alla medborgares varseblivningar och frekvenser löper parallellt, vissa åt alla riktningar (för att sedan sakta tyna bort i rymden, utan att någon kommer höra vad de hade att säga) , andra är på kollisionskurs med varandras.
I min frekvens så blir den lättaste krusning lika beslutsam som kontinentaldrift. En undergångstsunami till 'konst som ruskar om' .
En mosaik klänger sig ängsligt fast vid sitt värddjurs barm; mitt liv.
Det väger sitt egenvärde i luften från gamla skyttegravskrig, en presidentorgie royal &ett kafferep kring halsen.
Ett liv som levs alldeles i närheten av ditt, medmänniska.