..Fa-la-la-la-la..

Det glittrar i luften, och det är ingen atomvinter.
Jag lyser upp mörkret med Juloratoriet.
Frid på jorden och till alla människor en god vilja.

tandgnissel

Det blir i regel väldigt tyst från mitt håll när jag mår som sämst. Då varat betvingar, förefintlighet blir vedersakare. Mina ord fastnar i halsen tillsammans med andarna, de vill än mindre skrivas.

De senaste fyra månaderna har varit Gehenna, min självkänsla blev stoft i hennes plötsliga flykt.
Jag far och for fram vårdslös och desillusionerad, alternerande mellan sorg och ilska.
Bla så riktas min ilska idag åt de människor som, under år, lismande bedyrade vänskap och välmenande, men i själva verket var ute efter min flickvän. Alltid bakom min rygg och utan svårigheter att sedan se mig i ögonen. tvåfejjade ynkryggar.
Andra låtsades som om jag inte fanns, eller var häpnadsväckande snarrådiga utan att känna mig det minsta.
Jag kommer inte tveka att dela ut ett par lavetter till en viss man vid tillfälle.

You extricated yourself to the jungle
To try to temper that instinct to kill

en vårdrill

Min favoritårstid omfamnade mig även detta år. Inte ett ögonblick för tidigt.
Min tid att kontemplera det nyfödda, och ystert fira det nyvaknade med huvudet före.
Enstaka men återkommande stunder under vårens förlossning, befrias en djup och säll suck, i sällskap av ett sprudlande leende, som gott kunde tävla mot det hos den nyss frälsta kyrkobesökaren beträffande salighet. Förhoppningsvis så smittar sådant av sig på folk och fä som man passerar ute i vårsolen, eller så skrämmer man stomi påsen av någon ensamströvande gamling (eller vem fan som helst när allt kommer omkring)
Nog för att en anmärkningsvärt stor del av seniorerna i vår port är makalöst förtjusta i mig, men personligen skulle jag, vid möte med en saligt flinande främling (jag själv), leka lite med tanken över hur många som glömdes kvar i salarna när Lillhagen bomma.

Nu kan det hända att all min gyttja av tankehärvor, och ev 'beredande oro' över att något i varat och omgivningens oändliga kortlek av problem naturligtvis kommer detonera i ens ansikte när som helst, ..just då bara... lyfter lite varsamt från huvud och bröstvärn, och ett okomplicerat nu intar dess plats, det kanske rentutav vrider upp endorfinkranen och låter den porla behag, alltmedan man inspekterar det sköna i div stort och smått. Jag ler brett vid synen av stojiga människovalpar lekandes på gården, (som man kanske för en tid sedan, mulet fantiserade om att bomma in i en mörk, högproduktiv och syrefattig sneaker-fabrik i fjärran land, och sluta irritera en och ens magsår med sin enfaldiga livsglädje så ens 'rönnbärshumör' inte blir så outhärdligt påtagligt.
Nee, inte nu mellan vårens savande, särade ben
Det ska till att man är bitter och grinig över det vanliga om man kan låta bli att frestas av kommande picknickar, en öl i småkittlande gräs, få byta salta och solvarma kyssar på klippor med den du älskar. kanske en älva med brinnande medusa i håret?
Luften som jag girigt fyller lungorna med, kelar upphetsat alla sinnen och rusar blodet med löften om åter fött liv, möjligheter och kärleken som det enkla hyser till dig (just precis, jag är inte pollenallergiker som tur är). Andas ut i lättja och börjar spåna på roliga och sköna aktiviteter som berikar det redan sköna, tja..för att vara medveten när dagarna ska dansa, inte missa det...
Och efter att det lätta ruset och bekymmersfriheten hade lyft mig under en minut eller så, var jag dum nog att börja tänka istället för att bara finnas, och blev åter kallsvettig av trassel och gyttja. Blypjäxor av förbannat umbärlig medvetenhet kring anklarna. Sen fortsätter kuggarna gå runt igen för egen maskin och takt. men.. tankar och tankar, känslor som jag inte kan tala förnuft med är värre.
Mycket fascinerande att mitt sinne ger mig förslag på lite tankesörja att runka oro med och duka fram genuint meningslös ångest sekunden jag blev varse om att jag kände mig glad, utan ansträngning eller tillsatser.

Men det här kommer och går. Våren är härmed min. Basta!

Oro som sedan skulle leda till bråk och split, andra gången på en vecka. Du brukade inte göra så.
Den trygghet som du såväl behöver och förtjänar, tvinnar jag samman så gott jag förmår. En egid gjord av vad jag förmår smida av. En egid som jag ber ska hägna och hålla.
Vi vill ju åt samma mål, och om du slänger ett öga över axeln så ser du att vi faktiskt har rört oss framåt. Min egen oro pryglar min rygg rödstrimmig när chansen ges, piskar svidande resolut ens dåliga självförtroende.
Men det är den som betalar orkestern som bestämmer musiken! En rohypnollugn bossanova för en stund, tack maestro!
så hoppas vi att hjärtevännen inte ska behöva vara osäker på framtiden hemma.

lusselelle och en sommarbris som livlina

Vintern, med tillhörande mörker och sörja, trillade in som en oannonserad dyngfull bekant om natten.
Men tillvaron är ok ändå, så med anledning av det hoppar jag över min sedvanliga klagoepistel och tar istället ett salt andetag från sommaren att värma mig med.
Här nedan ser vi undertecknad demonstrera det klyftiga i att kombinera sprit, sol och klippdykning (från glatt yta).

nonononovember

no shadow
no stars
no moon
no care
november
it only believes
in a pile of dead leaves
and a moon
that’s the color of bone

no prayers for november
to linger longer
stick your spoon in the wall
we’ll slaughter them all

november has tied me
to an old dead tree
get word to april
to rescue me
november’s cold chain
made of wet boots and rain
and shiny black ravens
on chimney smoke lanes
november seems odd
you’re my firing squad
november

with my hair slicked back
with carrion shellac
with the blood from a pheasant
and the bone from a hare

tied to the branches
of a roebuck stag
left to wave in the timber
like a buck shot flag

go away you rainsnout
go away, blow your brains out
november

SAMMANTRÄFFANDE

Denna märkliga men sanna berättelse bevisar att historien verkligen upprepar sig.
Det är nämligen precis 100 år mellan de båda händelserna jag nu har snöat in på.
Lincoln valdes till president 1860, Kennedy valdes till president 1960. Båda sköts i huvudet bakifrån.
Deras efterträdare, vilka båda hette Johnson, var sydstatsdemokrater med plats i senaten. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon Johnson 1908.
John Wilks Boothe, mannen som mulade Lincoln, föddes 1839. Lee Harvey Oswald, mannen som mulade Kennedy föddes 1939. (spooky? nå, det blir värre..)
Såväl Boothe som Oswald mördades innan de kunde gå upp i domstolen.
Båda presidenterna mördades på en fredag inför deras fruars ögon.
President Lincolns sekreterare, som hette Kennedy, avrådde honom att gå på teater. President Kennedys sekreterare, som hette Lincoln, avrådde honom att åka till Dallas.

Båda namnen Lincoln och Kennedy innehåller 7 bokstäver, båda namnen Andrew Johnson och Lyndon Johnson innehåller 13 bokstäver, båda namnen John Wilks Boothe och Lee Harvey Oswald innehåller 15 bokstäver.

Historien upprepar sig.
Vad vi får se i repris härnäst återstår att se, nu ska jag ta en kopp kaffe och ringa 'ring P1'.