lusselelle och en sommarbris som livlina

Vintern, med tillhörande mörker och sörja, trillade in som en oannonserad dyngfull bekant om natten.
Men tillvaron är ok ändå, så med anledning av det hoppar jag över min sedvanliga klagoepistel och tar istället ett salt andetag från sommaren att värma mig med.
Här nedan ser vi undertecknad demonstrera det klyftiga i att kombinera sprit, sol och klippdykning (från glatt yta).

nonononovember

no shadow
no stars
no moon
no care
november
it only believes
in a pile of dead leaves
and a moon
that’s the color of bone

no prayers for november
to linger longer
stick your spoon in the wall
we’ll slaughter them all

november has tied me
to an old dead tree
get word to april
to rescue me
november’s cold chain
made of wet boots and rain
and shiny black ravens
on chimney smoke lanes
november seems odd
you’re my firing squad
november

with my hair slicked back
with carrion shellac
with the blood from a pheasant
and the bone from a hare

tied to the branches
of a roebuck stag
left to wave in the timber
like a buck shot flag

go away you rainsnout
go away, blow your brains out
november

SAMMANTRÄFFANDE

Denna märkliga men sanna berättelse bevisar att historien verkligen upprepar sig.
Det är nämligen precis 100 år mellan de båda händelserna jag nu har snöat in på.
Lincoln valdes till president 1860, Kennedy valdes till president 1960. Båda sköts i huvudet bakifrån.
Deras efterträdare, vilka båda hette Johnson, var sydstatsdemokrater med plats i senaten. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon Johnson 1908.
John Wilks Boothe, mannen som mulade Lincoln, föddes 1839. Lee Harvey Oswald, mannen som mulade Kennedy föddes 1939. (spooky? nå, det blir värre..)
Såväl Boothe som Oswald mördades innan de kunde gå upp i domstolen.
Båda presidenterna mördades på en fredag inför deras fruars ögon.
President Lincolns sekreterare, som hette Kennedy, avrådde honom att gå på teater. President Kennedys sekreterare, som hette Lincoln, avrådde honom att åka till Dallas.

Båda namnen Lincoln och Kennedy innehåller 7 bokstäver, båda namnen Andrew Johnson och Lyndon Johnson innehåller 13 bokstäver, båda namnen John Wilks Boothe och Lee Harvey Oswald innehåller 15 bokstäver.

Historien upprepar sig.
Vad vi får se i repris härnäst återstår att se, nu ska jag ta en kopp kaffe och ringa 'ring P1'.

fjäderfän och sömnfarser.

har den äran nina!
med hänvisning till ninas "trutskrik".
trutar och måsar tjuter sina serenader utanför ens fönster, i dessa tider så sätter de igång och skriker när det tekniskt sett är natt, gärna när man precis har knoppat in.

scheeit..de skulle kunna väcka kurt cobain. konstigt nog så är jag skonad från gryningssopranerna, trots att jag bor vid den saltstänkta kusten. ändå, det enda jag hör är blygsamt kvitter från små krakar som drillar riktigt gemytligt.

I min förra våning på slätten, så var skatorna målet för många mörka förbannelser och svordommar under darriga vargatimmar. man börjar fundera hur långt man har kvar till the final tilt!

nog för att tanken förförde en, de nätter man kom isäng med soluppgången, att få tyst på asen under lagom sinnessvaga former.

min kära vän tizze som f ö gick bort för ett år sedan, var minst sagt en handlingens man. hans tålamod tog slut en sommarmorgon varpå han prickar alla fridstörare med luftgevär från sitt fönster.

men men..bärsärk skjuter oftast sin egen röv och synden straffar sig. han sköt fel fåglar och fjäderlarmet fortsatte som aldrig förr.

själv vurmar jag för piller som nattmössa och motvärn.

lättväckt insomniaoffer som man är.

när spöken och späz behagar hålla sig på avstånd så kan inte hundra skator eller jehovas vittnen lyfta mig ur min skönhetsdvala.

mitrazepin - don't make any fucking plans.

Nu efter lite afton dravel så ska jag avsluta Dagermans - ormen, och busröka i sängen.

godnatt hoppas vi.

ambivalens

förpassa världen till imperfekt!

jag har inget här att hämta.

noterar lördagen och bestämmer mig för att hädanefter gjuta in mig i bly. sova tills jag självdör.

klagoepistel

frustrationen & den tilltagande ilskan fortsätter att riva huden av kroppen, närapå paralyserande.

misslyckans anestesi. när allt når kokpunkten lämnar jag mitt jag, & det tycks vara ett autonomt bröstvärn. 

du lurar ingen, dina skor är för stora & din närvaro är som skämd lervälling,  gnolar markplansdjävlarna i kör (i yster ringdans, under ens vilsna stunder) , i kulissen eller i fucking centrum av min uppfattningsförmåga. om jag lyssnar till en enda vers till är jag förlorad. 

jag vankar runt i lägenheten & tycker mig nästan kunna röra vid livet jag trånar så efter, smakade på det under en tid, levde det. i efterhand känns det helt absurt att fan ändå ofta uppsökte mig då jag äntligen fick låta all min kärlek springa & blomma ut, som den vana navelskådare man är!  

hon älskar mig, i ett kaos jag tvingas stå stadigt & upprätt i. jag har kämpat & kippat efter andan i sex månader nu, för att världen kan bli vår igen. 

kanske göra anspråk på det enda sätt jag kan leva.