fredag 11 april 2008

klagoepistel

frustrationen & den tilltagande ilskan fortsätter att riva huden av kroppen, närapå paralyserande.
misslyckans anestesi. när allt når kokpunkten lämnar jag mitt jag, & det tycks vara ett autonomt bröstvärn. 
du lurar ingen, dina skor är för stora & din närvaro är som skämd lervälling,  gnolar markplansdjävlarna i kör (i yster ringdans, under ens vilsna stunder) , i kulissen eller i fucking centrum av min uppfattningsförmåga. om jag lyssnar till en enda vers till är jag förlorad. 

jag vankar runt i lägenheten & tycker mig nästan kunna röra vid livet jag trånar så efter, smakade på det under en tid, levde det. i efterhand känns det helt absurt att fan ändå ofta uppsökte mig då jag äntligen fick låta all min kärlek springa & blomma ut, som den vana navelskådare man är!  
hon älskar mig, i ett kaos jag tvingas stå stadigt & upprätt i. jag har kämpat & kippat efter andan i sex månader nu, för att världen kan bli vår igen. 
kanske göra anspråk på det enda sätt jag kan leva.

Inga kommentarer: