misslyckans anestesi. när allt når kokpunkten lämnar jag mitt jag, & det tycks vara ett autonomt bröstvärn.
du lurar ingen, dina skor är för stora & din närvaro är som skämd lervälling, gnolar markplansdjävlarna i kör (i yster ringdans, under ens vilsna stunder) , i kulissen eller i fucking centrum av min uppfattningsförmåga. om jag lyssnar till en enda vers till är jag förlorad.
jag vankar runt i lägenheten & tycker mig nästan kunna röra vid livet jag trånar så efter, smakade på det under en tid, levde det. i efterhand känns det helt absurt att fan ändå ofta uppsökte mig då jag äntligen fick låta all min kärlek springa & blomma ut, som den vana navelskådare man är!
hon älskar mig, i ett kaos jag tvingas stå stadigt & upprätt i. jag har kämpat & kippat efter andan i sex månader nu, för att världen kan bli vår igen.
kanske göra anspråk på det enda sätt jag kan leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar